Jag vet inte ens hur jag ska skriva det här inlägget. Men jag känner att jag måste. För jag vill inte glömma det här. Jag vill inte glömma hur det gick till. Och jag vill inte glömma Leia.

I förrgår kväll, lördag den 11/1-2025 – en dag efter hennes 13-årsdag – klockan 23.20, fick Leia somna in hos veterinären. Vi hade åkt in akut ungefär en timme tidigare efter några dagar då hon stadigt blivit sämre. Hon hade knappt ätit varken fredagen eller lördagen och det hon faktiskt åt kom upp igen lika snabbt. Hon gick runt med hängande huvud och halvöppna ögon och jag kände att det var något som var fel. Riktigt fel.

Så efter att ha konsulterat med veterinär på telefon runt 21-tiden på kvällen, som sa ”hade det varit min hund så hade jag åkt in på en gång”, så tog jag hennes bädd och placerade henne i framsätet bredvid mig i bilen och åkte de 30 minuterna in till stan. När jag åkte hemifrån var jag 97% säker på att hon inte skulle komma hem med mig igen. Det var en vidrig känsla.

Jag åkte först och plockade upp min vän Lina (som varit mentalt stöd på telefon hela kvällen) och sedan åkte vi till veterinären som öppnade för oss och direkt tog in oss i ett undersökningsrum. Där satt vi ett tag medan veterinären tog hand om en annan patient som också kommit in akut. Leia låg i min famn, hon som aldrig varit en knähund men nästan klamrade sig fast vid min arm och till och med somnade en liten stund. Jag gissar att hon var helt utmattad.

Plötsligt vaknade hon till, öppnade ögonen som varit halvslutna hela dagen, vred huvudet mot mig och tittade rakt på mig. Leia har varit mer eller mindre blind det senaste året så jag minns inte när hon såg mig i ögonen sist, men där och då låste hon blicken vid min, som för att trösta mig. Som för att säga ”det är okej matte, jag är redo”.

Jag minns hur jag, för inte så länge sedan, sa till Lina att jag undrade om Leia hade sett mig i ögonen för sista gången och hur jag hade önskat att jag hade vetat det då så jag hade uppskattat det på riktigt. Men så tittade hon mig rakt i ögonen i lördags, i en stund när det verkligen räknades. Det var som att hon visste hur mycket jag behövde det. Jag kan inte förklara hur otroligt starkt det ögonblicket var och den blicken kommer jag aldrig glömma.

När vi var på väg in så sa jag till Lina, ”Ta bilder. Jag vet att det låter konstigt och kanske lite morbitt men det är bättre att ha och inte använda än att inte ha”. Så det faktum att Lina fångade ögonblicket när Leia såg mig i ögonen är jag för alltid tacksam för.

Veterinären hade pratat om röntgen och prover men så fort hon fick Leia på undersökningsbordet och lyssnade på hjärtat så skakade hon bara på huvudet. Leia hade kraftig hjärtsvikt, vilket betyder att hjärtat inte orkar pumpa runt blodet i kroppen som det ska. Istället för att slå kraftigt så var det mer som en fladdrande fjärilsvinge. Hon hade också vätska runt hjärtat och på grund av allt detta så började också organen lägga av.

Även om jag visste vad beslutet skulle bli så behövde jag få det 100% bekräftat av veterinären. För min största rädsla har alltid varit att ta fel beslut. Att ta bort henne för tidigt eller ha kvar henne för länge. Och ärligt talat, jag behöll henne nog egentligen några dagar för länge, men hur fan tar man ett sånt här beslut? Hur fan bestämmer man när det är dags att döda sin bästa vän? 😭

Veterinären förklarade hur allt skulle gå till och jag tog av mig min fleece så att Leia fick ligga på den istället för på det kalla bordet, förhoppningsvis gav min lukt lite trygghet i allting. Men ärligt talat, hon var så borta att jag inte vet om hon ens visste var hon var.

Hon fick först lugnande, en narkosliknande dos som jag förstod det, så att hon inte kände någon smärta och sov gott. Och det var som att vi båda fick en chans att hämta andan. Leia stensomnade och började drömma, hennes små tassar sprang i sömnen och hon snarkade en sån där riktigt go snarkning som bara låter så jädra skön.

Veterinären var så otroligt lugn och förstående och stressade mig noll utan jag fick ta min tid. Jag hade tänkt jättelänge att jag skulle göra tassavtryck men det har bara inte blivit av men tydligen gör de det hela tiden i sådana här situationer så det löste hon – SÅ otroligt tacksam för det! Och Lina, som bor i stan, hade slängt ihop trolldeg under de 30 minuter som jag hade till stan, så vi gjorde också en stansning av Leias tass i den.

Och så pratade vi minnen, om Leias tid som bergsget (herreGUD vad hon skuttade när vi var i skogen), när hon följde med mig land och rike runt på föreläsningar och när hon först kom till mig från Grekland 2014. Jag visade veterinären tatueringen som jag har på Leia och Luna och sedan satt jag bara där och klappade henne och grät och skrattade om vartannat medan Leia snarkade på min arm. Så otroligt jävla tacksam för den här stunden, mellan paniken och slutet.

När det var dags så satte veterinären den sista sprutan direkt i hjärtat eftersom hon inte litade på att cirkulationen skulle fungera effektivt nog för att det skulle gå fort. Det betydde istället att det gick extremt fort. Ett stort djupt andetag sedan var hon borta. Och då grät jag. Jävlar vad jag grät. Lina grät, veterinären grät, men det är väl inte mer än passande när världens finaste jävla hund lämnar jordelivet.

Den där stunden efteråt är så konstig. Jag vill inte sitta och klappa henne för hon är inte där längre, hon hör mig inte längre och hon började väldigt snabbt bli kall. Men jag vill inte heller lämna henne för att.. ja..

Nu är det måndag och det känns så kopiöst tomt. Jag har inte panik och jag är inte förtvivlad för jag vet att det var rätt beslut. Jag är bara galet jävla sorgsen. Jag saknar henne så det gör ont. Och det är väl så det är att förlora någon som betytt så otroligt mycket. Hon var inte bara en hund, hon var min partner under ett decennium. Hon var den kloka, varmt, lugna som funkade med alla, som man kunde ha med överallt (och hade!) och kommer lämna ett massivt tomrum.

Detta är vad jag kommer sakna mest. Det faktum att hon alltid skulle sova kloss mot mig på nätterna. Alltid rumpan mot mig och jag hade alltid en hand på henne när vi somnade. Sängen är jävligt tom just nu.

Jag vet inte vad mer jag ska skriva så jag bjuder istället på några av mina favoritbilder på Leia.

Sov gott älskling, hälsa mormor att hon ska ge dig alla kanelbullar du kan äta.

Vill du läsa mer om Leia och hur jag adopterade henne 2014, klicka här.